Ett geni som strular till det
Nolan har varit en av mina absoluta favoritregissörer. Han har på senare år gått från det till att fortfarande vara en av de mest intressanta. Alltid något. Problemet är att jag ofta tycker att han strular till det för sig. Det visade sig kanske främst i senaste filmen Tenet, som jag inte kan sammanfatta som annat än ett patetiskt debakel. Hård ord, jag vet. Och många av hans filmer hade mått bra av trimmas ned. Jag är därför lite orolig inför Oppenheimer, som är nästan tre timmar lång.
Genier som riskerar att spränga världen
Jag vill börja med att lyfta allt positivt med Oppenheimer:
Skådespeleriet. Cillian Murphy har tillhört toppskiktet av favoritskådespelare ända sedan jag såg 28 days later för första gången. Han är ett unikum som kan förgylla det mesta. Till sin hjälp har han bland andra Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr., Florence Pugh och Macon Blair. Det är något som aldrig står fel i Nolans filmer – han har ett öga för att välja rätt person till rätt roll.
Det är också en både visuell och audiovisuell upplevelse. Rent tekniskt har Nolan alltid varit överlägsen de flesta i branschen. Han gör alltid det lilla extra för att hans filmer ska sticka ut visuellt. Bilden i Oppenheimer är således fantastisk, även om jag ska vara ärlig och säga att det inte tillför något att ha en av tre tidslinjer i svartvitt. Jag kan även tycka att Oppenheimers återkommande ”inre bilder” upprepas lite väl ofta. De säger oss egentligen inget.
Den scen som sticker ut mest på alla sätt är bombtestet. Här gifter sig bildspråket med effekter, musik och den där nerven som Nolan ibland kan få till så mästerligt. Här sitter jag på helspänn och ler för mig själv i mörkret, för det är under såna här scener som Nolan är som bäst (tänker på scenen i Interstellar när rymdskeppen ska docka, de viktlösa scenerna i Inception).
Men, till det negativa. Bombtestet är den bästa scenen i hela filmen. Dessvärre är det även en av ytterst få scener som ingjuter någon direkt spänning. Visst är det kul när han samlar sitt team och påbörjar bygget, men hela den här rättsprövningen som tar upp två tredjedelar av filmen känns missplacerad och fruktansvärt ointressant trots att det är välskrivet och trots att skådespeleriet hela tiden är på topp.
Jag dras helt enkelt inte in. Oppenheimers inneboende mörker är intressant. Emily Blunts Kitty Oppenheimer känns extremt underanvänd fram tills scenen då hon får briljera framåt slutet. Likaså tycker jag att Florence Pugh som struligt kärleksintresse går från intressant till borttappad. För det måste jag säga: Nolan är inte alltid jättebra på att bygga sina kvinnliga karaktärer. Han gör gärna filmer om smarta, dystra män (ja, det finns undantag med vissa karaktärer här och där).
En annan sak som ska nämnas är att musiken inte görs av Hans Zimmer, som oftast varit Nolans go-to-guy. Istället är det svensken Ludwig Göransson, som dessvärre inte imponerat särskilt på mig utöver ledtemat till serien Mandalorian. Soundtracket tycker jag mest känns … Bröligt och jobbigt. Och jag gillar inte heller sättet att försöka lyfta ganska ointressanta förhörsscener där diverse avslöjanden ska fyllas upp med den bombastiska musiken. Det blir inte mer spännande. Möjligen om man hade använt filmmusiken så som geniet Zimmer gör.
Ja, jag vet. Jag är extremt negativ, men jag har alltid en viss förhoppning när Nolan släpper nytt. Interstellar hade många fina stunder och många scener som hade kunnat klippas bort men var i slutändan tekniskt fulländad och musiken likaså. Dunkirk såg jag om direkt efter Oppenheimer och kan rekommendera som en av hans absolut bästa – den är dessutom bara strax över 100 minuter lång. Sen kom Tenet och jag satt i biosalongen och undrade vad fan han höll på med. Nu kommer Oppenheimer och jag vill sammanfatta det såhär:
Hade man klippt ned den här filmen till 120 minuter så hade jag troligen tyckt väldigt mycket om den. För den här intrigen håller inte för nästan tre timmars så kallad underhållning.