Tv serie Anna Holt

Tv serie Anna Holt

Tv-serien ”Anna Holt” är en svensk kriminalserie som sändes mellan 1996 och 1998 och följde kriminalkommissarie Anna Holt spelad av Petra Nielsen och hennes team som löser olika brott i Stockholm.

En av de mest minnesvärda karaktärerna i serien var livvakten Petra Nielsen som spelade en viktig roll i flera avsnitt.

Anna Holt spelad av skådespelerskan Petra Nielsen var en tuff och skicklig livvakt som hade hand om den unga och charmiga prinsen i serien. Hennes karaktär var en av de mest intressanta och mångfacetterade i serien och uppskattades av tittarna för sin professionalism och sitt mod. Anne var en skicklig stridare och en skarp skytt, vilket gjorde henne till en oumbärlig medlem av prinsens säkerhetsteam.

I serien följde vi Anna och prinsen medan de navigerade genom farliga situationer och försökte skydda prinsen från faror och hot. Anna Holt var alltid på sin vakt och beredd att offra sig själv för att rädda prinsen och se till att han var i säkerhet. Hennes lojalitet mot prinsen var oändlig och hon gjorde allt i sin makt för att se till att han var säker och skyddad.

Petra Nielsen var en karaktär som stack ut från mängden i tv-serien ”Anna Holt” och skådespelerskan Petra Nielsen gjorde ett fantastiskt jobb med att ge liv åt denna tuffa och modiga livvakt. Hennes karaktär var en viktig del av seriens handling och bidrog till spänningen och dramatiken i varje avsnitt. Tittarna älskade att följa Petras äventyr och se henne kämpa mot olika hot för att skydda prinsen.

Genom Petra Nielsen och hennes karaktär som livvakt åt prinsen, lämnar tv-serien ”Anna Holt” ett starkt intryck på tittarna och visar vikten av mod, lojalitet och professionalism i säkerhetsbranschen. Petra Nielsen är en karaktär som kommer att bli ihågkommen och uppskattad i många år framöver för sitt bidrag till seriens framgång och spänning.

I tv-serien Anna Holt en svenska kriminalserie som sändes mellan åren 1996 till 1997 spelades prinsessan Madeleine och kronprinsessan Victoria av två unga och lovande skådespelare. Rollerna gavs till då relativt okända namn inom branschen, vilket gav dem en fantastisk möjlighet att få visa upp sitt skådespelartalang för en bredare publik.

En gripande thriller på TV4 Play

”The Fall”

The Fall är en brittisk-irländsk kriminaldramaserie som har fångat publikens intresse sedan den först sändes 2013. Serien skapades av Allan Cubitt och utspelar sig i Belfast, Nordirland, där den utforskar det komplexa förhållandet mellan en mördare och en detektiv. Det är en gripande thriller på TV4 Play. Med en stark ensemble av skådespelare och en fängslande berättelse har The Fall blivit en hyllad serie som fortsätter att fascinera tittare världen över.

Handlingen i The Fall

Serien följer detektiv superintendent Stella Gibson, spelad av den prisbelönta skådespelerskan Gillian Anderson, som blir inkallad in för att utreda en serie brutala mord på kvinnor. Gibson, som är en erfaren och självständig utredare, har en skarp blick för detaljer och en förmåga att tänka utanför boxen. Hennes karaktär är komplex och mångfacetterad, och hon bjuder på en stark kvinnlig förebild i en mansdominerad värld av kriminalutredningar.

Mördaren, Paul Spector, spelad av Jamie Dornan, känd för sin roll som Christian Grey i Fifty Shades-trilogin. Spector är en psykologiskt komplex karaktär som arbetar som terapeut på dagen och är en kallblodig mördare på natten. Serien växlar mellan Gibson och Spectors perspektiv, vilket ger tittarna en djupare förståelse för deras respektive liv och motiv. Detta skapar en spännande dynamik där man sympatiserar med båda karaktärerna, trots deras diametralt motsatta roller.

En gripande thriller på TV4 Play
En spännande thriller som man inte kan sluta att titta på

Karaktärer och deras utveckling

Förutom Gibson och Spector finns det flera andra viktiga karaktärer som bidrar till berättelsen. En av dem är DS John McNally, spelad av Colin Morgan, som är en ung och ambitiös detektiv som arbetar under Gibson. Hans karaktär blir utvecklat genom serien när han lär sig av Gibson och brottas med sina egna demoner.

En annan central figur är Sally Ann Spector, Paul Spectors fru, spelad av Emmett J. Scanlan. Hennes karaktär ger en annan dimension till berättelsen, eftersom hon är omedveten om sin makes mörka hemligheter och kämpar med sina egna livsutmaningar. Genom att inkludera hennes perspektiv får vi en djupare inblick i hur Spectors liv påverkar dem omkring honom.

Teman och motstånd

The Fall tar upp flera teman, bland annat trauma, makt, kön och psykologi. Serien belyser hur trauma kan påverka individer och deras handlingar, både i jakten på rättvisa och i utförandet av brott. Gibson och Spector representerar två sidor av samma mynt: den som jagar och den som jagar. Serien ställer frågor om moral, rättvisa och vad som definierar en ”bra” eller ”dålig” person.

Berättelsens spänning bygger på en konstant känsla av fara och ovisshet. Varje avsnitt håller tittarna på helspänn, och det är svårt att förutsäga hur berättelsen kommer att fortsätta. Den psykologiska spänningen mellan Gibson och Spector skapar en atmosfär av obehag och fascination, vilket gör att man vill se mer.

Tankar

The Fall är en serie som har fått mycket beröm för sitt manus, skådespelarprestationer och sin förmåga att utforska komplexa mänskliga känslor. Gillian Anderson och Jamie Dornan levererar starka prestationer som gör att deras karaktärer känns verkliga och relaterbara. Trots deras extremt olika livsval. Med en kombination av psykologisk thriller och kriminaldrama lyckas The Fall inte bara underhålla utan också få oss att tänka efter och ifrågasätta våra egna uppfattningar om rätt och fel.

För den som söker en gripande och tankeväckande serie är The Fall ett utmärkt val att se på TV4 Play. Serien erbjuder en djupt engagerande berättelse. Och en insikt i den mänskliga naturens mörkare sidor, vilket gör den till ett måste för alla som älskar kriminaldrama.

Succession serien

Familjen Roy har en dröm, ett liv, ett imperium tillsammans

Jag har läst så mycket gott om Succession, främst senaste året när fjärde och sista säsongen kom. Av någon anledning har jag dragit mig för att se själva Succession serien. Inte tyckt att den låter som något jag skulle fastna för.

Succession serien

Alla är svin

Succession är en märklig serie. Märklig för att den är så förbaskat jäkla underhållande och medryckande trots att det egentligen inte finns en enda karaktär att verkligen sympatisera med. Alla är maktgalna svin, alla kör över varandra, syskonen förstör för varandra och försöker ta makten och ja – Alla är svin.

Men det är så förbaskat välskrivet. Dialogen är underfundig och får mig att garva rakt ut flera gånger per avsnitt på ett sätt som väldigt få serier gör (även om vissa bitska kommentarer kan bli lite väl och kännas lite over-the-top). Det känns realistiskt samtidigt som det känns överdrivet, inte minst med tanke på att vissa karaktärer uppenbarligen lyckas gå extremt långt trots att de knappt verkar besitta hjärnceller – Men såna har jag stött på många i verkligheten också.

Succession serien
Succession serien

Skådespelarna

Skådespeleriet är helt outstanding. Brian Cox som överhuvud gör nog sitt livs roll. Sarah Snook är fenomenal som dottern. Kieran Culkin (Ensam Hemma-Macaulays brorsa) sticker ut lite extra som den extremt sviniga Roman Roy vars dialog pendlar mellan galenskap, överdriven och helt fenomenal – Scenen där han råkar skicka en dickpic till sin farsa är obetalbar. Även scenen när Jeremy Strongs Kendall Roy börjar rappa på scen när de firar farsans åttioårsdag.  Matthew MacFayden är en skådespelare jag inte sett i överdrivet mycket, men jag har alltid tyckt att han är väldigt träig – Han är faktiskt en av seriens absolut största behållningar som Tom, ingift i familjen Roy och som lyckas hålla sig kvar tack vare familjebanden. Jag kan inte lyfta skådespelarna högt nog, de är verkligen toppklass allihop. Vi får även gästskådespelare som Alexander Skarsgård och Adrien Brody.

Visst finns det avsnitt som är lite segare, men överlag är jag fascinerad över hur skådespeleri och dialog lyckas lyfta en serie som i många avseenden ofta är ganska odramatisk i sig, även om det finns riktigt nerviga scener och avsnitt. I säsong fyra hettar till extremt och främst ett avsnitt har mig fullständigt naglad och nervig.

Repliker

Och dialogen, återigen. Det finns replikskiften här som är så sinnessjukt snygga – och roliga. En av mina favoriter är när man misstänker skottlossning i kontorskomplexet och Tom och hans ”assistent” Greg blir placerade i vad som inte alls är ett panic room. De pratar om det lilla fönstret till höger om dörren och Greg kläcker ur sig en av de repliker som fått mig att skratta rakt ut:

Someone could fit through that window. A small person. An attack child.”

Så. Hur sammanfattar man fyra säsonger av Succession? En väldigt annorlunda upplevelse. En serie som egentligen inte borde funka med tanke på att jag inte brukar ha lätt att fastna för vare sig böcker, serier eller filmer där man inte kan sympatisera med karaktärer. Men. Funkar gör det. Och jag kommer sakna den här serien.

Just nu kan man i alla fall se denna serie på ”Max”. Och har man inte den kanalen finns den säkert att hyra på någon annan kanal. En serie som säkert jag kommer se igen och det är lika bra att passa på när man hittar en serie som verkligen är något att se. Men det beror också på vad man tycker om och har för smak. Eller till och med humör kan spela in beroende på vad man tittar på och när.

Nancher Row

Nancher Row

”Nancher Row” är en tysk-brittisk TV-serie som sändes under åren 1991-1998. Serien följde livet på en pittoresk familjegård i England där de olika karaktärerna hanterade både personliga och professionella utmaningar.

Nancher Row

Den huvudsakliga handlingen i ”Nancher Row” kretsade kring de två huvudkaraktärerna, Christian Kohlund och Johanna Lumley som spelade ägarna av gården. Kohlund porträtterade den charmige och karismatiska Walter, medan Lumley spelade hans fru den eleganta och sofistikerade Victoria. Deras äktenskap speglade en klassisk engelsk dynasti, komplett med familjedrama, intriger och romantik.

Genom årens lopp följde tittarna med på familjens ups and downs som sträckte sig från ekonomiska svårigheter till intrigerande släkthistoria. Walter och Victoria kämpade för att balansera sitt personliga och professionella liv samtidigt som de försökte navigera genom det komplicerade nätverket av familjerelationer och vänner på landsbygden.

Serien blev populär bland tittare tack vare den realistiska skildringen av livet på en engelsk gård, kombinerat med en touch av romantik och spänning. Kohlund och Lumley lyckades fånga publiken med sin starka kemi och övertygande skådespel, vilket gjorde dem till en oslagbar duo i TV-världen.

Mest älskade brittiska tv-serien

”Nancher Row” var en av de mest älskade brittiska TV-serierna under sin tid och mottog flera utmärkelser för sitt framgångsrika porträtt av brittiskt lantliv. Kohlund och Lumley belönades också för sina imponerande prestationer i serien, vilket ytterligare bidrog till dess popularitet.

Sammanfattningsvis var ”Nancher Row” en viktig del av TV-historien och anses än idag vara en av de bästa brittiska TV-serierna genom tiderna. Kohlund och Lumley’s framträdanden fortsätter att imponera publik och kritiker över hela världen och har placerat dem som några av de mest framstående skådespelarna inom sin genre.

See (säsong 1-3) Apple+

See (säsong 1-3) Apple+

Dystopisk vision utan syn

Jag blev rekommenderad att se på See (höhö) av min syster. Även om vi inte alltid tycker lika eller gillar samma saker så har hon bra smak (såklart). Jag var däremot smått skeptisk, för premissen till See låter på papperet ganska fånig och någonstans doftade det kalkon.

Förlåt mig, Jason

Och åter till detta med kalkonvarning. See utspelar sig i en dyster framtid där vårt moderna samhälle kraschat totalt. Inte nog med det – Mänskligheten har blivit blind. Bokstavligt talat alltså. Borta är synen och förstärkta är alla andra sinnen. I fel händer hade detta kunnat bli ett fantastiskt fjantigt klavertramp. Första halvan av första avsnittet är jag guppskeptisk och tycker att det ser lite fånigt ut när Jason Momoa twerk-kryper sig fram när han luktar, lyssnar och känner efter fienderna. Likaså deras war cry ”chet-chet” känns sådär. Men det tar alltså inte mycket mer än 20-25 minuter för att omvända skepcismen, för redan i första avsnittet visar man att See är både nervig, våldsam och jäkligt välgjord. Jag har tidigare inte varit något direkt av Jason Momoa, men det här är den prestation som omvänder mig. Om det beror på att han faktiskt är duktig eller om han helt enkelt passar perfekt för den grymtande krigarfarsan Baba Voss låter jag vara osagt, men jag är såld efter ett par avsnitt.

Det fortsätter på samma sätt: Trevliga karaktärer, duktiga skådespelare, allianser som skiftar och en ständigt närvarande nerv. När första säsongen gått klart sitter båda jag och min sambo och skriker efter mer. Och mer får vi. Efterföljande säsonger introducerar nya karaktärer (Voss brorsa spelad av Dave Bautista, även han perfekt castad) och nya intriger. Det finns passager här och där som kan bli småsega, men de är inte många och främst så är jag väldigt förlåtande när merparten av serien är så förbaskat spännande och välgjord.

Och stridsscenerna känns smart genomtänkta. Det är rätt fränt att se hur dom utnyttjar övriga sinnen vid kamp. Och även i vardagliga saker. Hur annat som för oss är självklarheter i deras värld är främmande objekt, märkliga saker.

Det är med tyngd i bröstet man ser sista avsnittet – för vid det här laget står det klart att säsong 3 som släpptes våren 2023, är den sista. Om det hålls eller följs upp med en spin-off kvarstår att se – Slutet tyder på det och jag kan bara hoppas, för See är en av de absolut mest underhållande serier jag följt på flera år. En av de där som jag faktiskt inte kan invänta tills en hel säsong gått utan måste följa slaviskt varje vecka. Ett bra betyg om något.

 

Silo (säsong 1) Apple+

Silo (säsong 1) Apple+

Dystopi i silon

Silo är baserad på böcker av Hugh Howey (jag har inte läst nån av böckerna) och i serien ser vi bland annat Rebecca Ferguson (med svenska rötter!) och Tim Robbins.

Snyggt och spännande

Det är alltid spännande att ge sig in i nya serier. Ibland fastnar man direkt, ibland tar ett par avsnitt. Silo är en serie som greppar tag på direkten. Det är fyllt med så många mysterier och ”hur fan ska det här utvecklas?” att man inte kan annat än se fram emot nästa avsnitt.

De första fyra avsnitten tillhör några av de mest spännande och intressanta jag sett i år. Det är oerhört snyggt, effektivt och välspelat från alla håll. Allt sitter. Efter det följer ett par avsnitt där tempot går ned något och mitt intresse likaså. Det blir lite vartannat avsnitt. Ett riktigt spännande, ett småtråkigt, men tack vare mysterierna och produktionsvärdet så håller jag ändå fast. Det finns nog för att jag ska klamra mig kvar och tro att det ska hålla.

Och det gör det i slutändan naturligtvis. Trots några halvdana avsnitt så är helheten så pass bra och välgjort att man efter första säsongen helst inte vill behöva vänta på fortsättningen.

Det är bara konstatera att Apple+ är en tjänst som levererar väldigt mycket kvalitetsserier. Lite som Netflix var i början.

From (säsong 1)

From (säsong 1)

Märkliga saker händer i stan

From är lite av en underdog. Den gjorde inte mycket väsen av sig när den släpptes men har i efterhand fått sig en växande fanbase och tipsas ofta om i grupper på Facebook. Jag blev oerhört nyfiken.

Snyggt och mystiskt

Märkliga saker händer i den här blandningen av drama, skräck och dystopi. En stad någonstans mitt i USA. Den som kommer in i staden kan sedan inte ta sig ut. Invånarna kämpar för att hitta någon form av normalitet i tillvaron samtidigt som de måste skydda sig från den märkliga ondska som verkar bo i skogen.

Det är From in a nutshell, typ. En av huvudkaraktärerna spelas av Harold Perrineau (Lost, Oz, 28 weeks later etc), en av många skådisar jag tycker oerhört bra om. Han är en av seriens största behållningar. Skådespeleriet håller överlag relativt hög klass, men Eion Bailey som som karaktären Jim tycker jag är ganska träig – Eller så är det karaktären i sig som är rätt ointressant. Ungefär som Andrew Lincolns Rick Grimes som helt ofattbart fick agera huvudkaraktär i merparten av The walking deads säsonger.

Det finns mycket jag gillar med From. Det märks att det är Lost-producenterna som ligger bakom för den byggs upp liknande med mysterier som tätnar men få svar. Det är mörkt och till en början intressant och ganska spännande, men det är något som skaver.

Jag fastnar aldrig riktigt. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, mysteriet kring staden byggs inte upp på ett sätt som gör att jag verkligen känner det där ”Åh, jag vill veta mer!”. Det blir heller aldrig direkt läskigt eller överdrivet spännande, även om det glimmar till ibland. Jag kommer faktiskt på mig själv med att ha sett flera avsnitt som jag i efterhand knappt minns nåt av. Inget jättebra betyg.

Twisted metal (säsong 1)

Twisted metal (säsong 1)

Baserad på tv-spel

Tv-serien Twisted Metal är baserad på en våldsam serie dystopiska racingspel. Jag har själv aldrig spelat något av dem men minns att jag var nyfiken på dem i unga år. Nu låter man alltså bland annat Anthony Mackie och Stephanie Beatriz ta huvudrollerna i filmatiseringen.

Tunt och märkligt

Jag har läst några recensioner som hyllat serien, men även ett par (främst Gamereactors recension) som totalsågar den. Jag är nyfiken och vill såklart ge detta en chans. Det låter lite för galet för att vara sant – och det är det också.

Spelserien innehåller inte mycket till handling och är således relativt svårt att basera en tv-serie på, men det löser man genom att hitta på en egen intrig.

Mackie, som jag gillat i sina mindre roller i exempelvis Avengers-filmerna, får den otacksamma uppgiften att spela en ganska menlös karaktär. Världen har typ gått under, varför minns jag inte, men det är farliga tider om man inte tillhör de rika som fått en plats i nån stor skyddad stad. Mackies karaktär erbjuds en chans till ett liv i lyx mot at han ska leverera ett mystiskt paket men för att göra det måste han åka jävligt mycket i en jävligt farlig värld.

Där har ni intrigen. Och det hade säkert gått att göra nåt bra av det – en film eller serie behöver inte vara dålig för att intrigen är lövtunn, det finns tusentals exempel på lyckade sådana. Men här går det helt enkelt inte.

Visst. Serien är väl helt okej rent visuellt, men den är inte engagerande på något plan alls. Skådespeleriet är torrt och träigt, karaktärerna skiter man fullständigt i. Det finns ingen puls eller spänning och alla försök till humor faller platt. I skrivande stund har serien ett genomsnittsbetyg på 7,5 på imdb.com. Det är inget skyhögt betyg sett till lyckade serier, men för en serie som håller den här låga kvalitén är det faktiskt ett oerhört högt betyg.

Det händer ytterst sällan att jag ger upp på en serie – Jag vill av naturen ge saker en chans, men i fallet Twisted metal går det helt enkelt inte. Det finns liksom inget dragplåster, ingenting alls som talar för att man ska sitta igenom en hel säsong även om avsnitten klockar in på trettio minuter styck. Jag ger faktiskt upp efter sju avsnitt som inte gjort annat än sno min tid.

Boiling Point

Boiling Point

Ännu mer stress i köket

Med första säsongen av The Bear recenserad kände jag mig tvungen att lyfta ännu en suverän skildring av restaurangköket. Boiling Point släpptes 2021 och i skrivande stund är jag omåttligt pepp då den förlängs med en serie som har premiär under hösten.

Mästerlig nerv och risk för stresspåslag

Boiling Point är jobbig. Den är stressande och nervig som fan. Inte minst vid tanken på hur nära verkligheten den är, baserat på saker jag läst och egen common sense.

Intrigen är enkel: Vi får följa med bakom kulisserna när kökschefen på en känd restaurang försöker hålla koll på personalen under årets stressigaste dag. Det är inte en enkel match och han har en del egna demoner, så att säga.

Skådespeleriet är helt magiskt, från huvudroll till minsta biroll. Stephen Graham ledet teamet och jag undrar om det inte är hans absolut bästa prestation. Även många av de andra, kanske främst Vinette Robinson, sticker ut med sina fenomenala rolltolkningar.

Vi snackar alltså om 90 minuter i ett storkök och det här kan vara en av de nervigaste filmer jag nånsin sett. Den typen av film man verkligen inte vill ska ta slut. För egen del hade den utan problem kunnat vara en timme längre – och det går egentligen helt emot min inställning till att extremt få filmer behöver en speltid på  120 minuter eller mer. Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur man lyckas förvalta Boiling Point som tv-serie. Blir det lika bra, bättre, sämre eller flopp? Time will tell.

 

The Bear säsong 1

The Bear säsong 1

Kaos i köket

Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).

Högljutt och stressigt

När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.

Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.

The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.

Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister ”Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.