Väktarna är tillbaka
Första Guardians-filmen kom 2014. Den kändes som en ganska frisk fläkt i Marvels universum även om innehållet var liknande övriga superhjältefilmer: Massa effekter, halvtråkiga fiender och en massa humor. Jag gillar James Gunn som regissör, men jag föll inte helt pladask även om jag bitvis gillade den. Uppföljaren, Volume 2, som kom 2017, gillade jag något mer. Den innehöll lite mer spänning än första och jag tyckte att humorn kanske satt lite bättre.
Förväntningarna inför tredje var inte jättehöga även om recensionerna lovade rätt väl …
Tredje gången gillt
Intrigen i trean är ganska enkel: Väktarna lever någon slags lugnare liv där Quill, aka Star-Lord, är förkrossad över att han förlora Gamora, och mest vill supa sig full. Men så blir de attackerade av – något/någon/vad (won’t tell), och det skickar gänget på ett livräddningsuppdrag.
Det är intrigen i ett nötskal, även om det naturligtvis finns mer. Men nu vet ni. Vi får bekanta oss med The High Evolutionary (mästerligt spelad av Chukwudi Iwuji), någon slags gud (i hans egna ögon) som jobbar på att göra mänskligheten perfekt. Typ.
Intrigen kanske inte låter superspännande, men man får ihop det riktigt bra. Mycket tack vare tempot, ursnygga effekter och humor. Återigen består humorn av en del hit-and-miss – Vissa saker får mig att le eller garva högt, ibland undrar man varför inte manusförfattarna drog det tre varv till. Vi får en del roliga cameos – Nathan Fillion exempelvis, som är roliga.
Hur sköter sig skådespelarna? Jo. Det är ju en film som består av typ 70% CGI-effekter, men det finns en känslomässig bas som kräver sin skådespelare och det tycker jag funkar bra. Chris Pratt är härlig, även om Quill kanske inte är den mest intressanta av dem.
Lite fascinerad blir jag när jag läser Vin Diesels uttalande vid pressevenemanget i Paris (en show för media, såklart) där han menar på att han verkligen uppskattat att ”spela” Groot och hur karaktären är fantastisk och multilayered och allt. Intressant eftersom Groot förenklat är ett animerat träd vars enda replik (NÄSTAN!) tre filmer igenom är just ”I am Groot”. Men kul att han uppskattade djupdykningen i psyket.
Nåväl. Åter till saken. Guardians är fartfylld och kul, men det som kanske överraskar mest är hur känslomässigt påverkad jag blir. Det här är kanske inte den våldsammaste (minns inte nivån våld väl i första två), men definitivt den mörkaste. Vi får följa med och se Rockets ursprung och det är vackert och hjärteskärande och bjuder faktiskt på vattniga ögon. Det tillförde väldigt mycket till helheten.
Det låter kanske hårt, mycket ovan, men Guardians Vol. 3 är den absolut starkaste av de tre filmerna. 2,5 timme förflyter oerhört fort och jag, trots att jag varit skeptisk till de första och är extremt less på Marvel i stort, sitter faktiskt och önskar att Gunn kunde göra en till. Även om det inte kommer att hända.
Jag gillade den här skarpt.