Kaos i köket
Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).
Högljutt och stressigt
När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.
Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.
The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.
Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister ”Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.
Ett svar på ”The Bear säsong 1”