Ännu mer stress i köket

Med första säsongen av The Bear recenserad kände jag mig tvungen att lyfta ännu en suverän skildring av restaurangköket. Boiling Point släpptes 2021 och i skrivande stund är jag omåttligt pepp då den förlängs med en serie som har premiär under hösten.

Mästerlig nerv och risk för stresspåslag

Boiling Point är jobbig. Den är stressande och nervig som fan. Inte minst vid tanken på hur nära verkligheten den är, baserat på saker jag läst och egen common sense.

Intrigen är enkel: Vi får följa med bakom kulisserna när kökschefen på en känd restaurang försöker hålla koll på personalen under årets stressigaste dag. Det är inte en enkel match och han har en del egna demoner, så att säga.

Skådespeleriet är helt magiskt, från huvudroll till minsta biroll. Stephen Graham ledet teamet och jag undrar om det inte är hans absolut bästa prestation. Även många av de andra, kanske främst Vinette Robinson, sticker ut med sina fenomenala rolltolkningar.

Vi snackar alltså om 90 minuter i ett storkök och det här kan vara en av de nervigaste filmer jag nånsin sett. Den typen av film man verkligen inte vill ska ta slut. För egen del hade den utan problem kunnat vara en timme längre – och det går egentligen helt emot min inställning till att extremt få filmer behöver en speltid på  120 minuter eller mer. Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur man lyckas förvalta Boiling Point som tv-serie. Blir det lika bra, bättre, sämre eller flopp? Time will tell.

Kaos i köket

Första säsongen av The Bear släpptes hösten 2022. Jag kände mig tvungen att hoppa på den efter flertalet positiva recensioner samt att jag gillar Jeremy Allen White (suverän i långköraren Shameless som tog slut härom året efter 11 säsonger).

Högljutt och stressigt

När jag börjar kolla på The Bear sitter jag hela första avsnittet och undrar vad fan det är jag ser. Folk rusar runt i kök och servering och skriker och svär åt varann. Det är stress, panik och ogästvänligt till tusen och det där gamla magsåret från tiden som platschef börjar nästan göra sig påmint.

Jag förstår att det är uppbyggnad för att visa deras verklighet och som så ofta annars är det första andra-tredje avsnittet av en serie som man fastnar på allvar för många serier kan ha en lite jobbig uppbyggnad och uppförsbacke.

The Bear så pass att jag är nära på att ge upp. Jag ger den två avsnitt. Sen behöver jag en paus på obestämd tid. Men så får jag en knäpp och känner att jag måste se vidare. Jag vill se hur den ändras. Jag vill förstå lovorden och de skyhöga betygen på IMDB. Och jag är i efterhand oändligt glad att jag gjorde det. I grund och botten är The Bear trots allt en serie jag borde älska, som älskar mat, matlagning och tycker det är oerhört fascinerande med filmer och serier som handlar om matlagning och restaurangvärlden.

Och det här är inget undantag. Den här serien tar sig något så inåt helvete när man väl kommer in i rätt flow, lär känna karaktärerna och dramatiken ökar. För det är en karaktärsdriven serie. Carm och kusinen Richie, ADHD-barnet deluxe som knappt utbrister ”Cousin!” i tid och otid. Främst är det dock det unga stjärnskottet Sydney (fantastiskt spelad av Ayo Adebiri) som stjäl showen. Älskar främst när hon står på sig och smugglar in en ny rätt på menyn mot Carms vilja. Det finns fantastiska scener här. En jobbig start byggs upp till en riktigt, riktigt stark första säsong.

Spänning med tiotusenmetersklubben

I Apples senaste originalserie får vi följa med på en flygresa som går allt annat än smooth. Idris Elba och hans 200+ medpassagerare får det hett om öronen.

Högkvalitativ spänning

Jag har en förkärlek för serier och filmer som handlar om gisslansituationen och är kanske lite extra svag för just flygplanskapningar. Nu släpps det kanske inte överdrivet mycket av den sorten längre, men en film jag växte upp med och såg måånga gånger var Wesley Snipes-rullen Passenger 57. Om den håller i dagsläget vet jag inte, men på den tiden älskade jag den.

Med ovan sagt och det faktum att Idris Elba axlar huvudrollen så är förväntningar högt ställda från start.

Och vet ni vad? Förväntningarna infrias. Vi bjuds på en serie som är snygg, oerhört välspelad och välproducerad på alla håll och kanter. Det bjuds på en del spännande intriger både i luft och på marken och de sju avsnitten är över alldeles för snabbt. Det är spännande nära på rakt igenom och vissa avsnitt är nervigare än andra. Det finns egentligen få saker att säga negativt om detta. Hatten av för Apple+ som återkommande visar att de är suveräna på att producera kvalitetsserier.

Bitvis obehagligt om viktigt tema

The Walk-In (finns på SVT Play) är en miniserie om en före detta nazist, er om det nedan. Jag hade inte hört talas om den innan men fastnade för att Stephen Grahams nuna dök upp när jag skrollade på streamingtjänsten.

Historien upprepar sig?

Först, kort om serien:

”En infiltratör hoppas att stoppa framtida attacker när han infiltrerar en neo-nazistisk terrorgrupp. Men är alla på andra sidan verkligen fiender? Serien bygger på verkliga händelser.”

Ett ämne jag är svag för. Allt som har med extremism att göra skrämmer och fascinerar. Extremhögern tar plats i politiken igen som om ingen lärt sig av historien och det gäller inte bara Sverige. Nog propaganda från mig.

Stepen Graham (svenskt påbrå!) leder den här miniserien. Han är en av mina absoluta favoriter och har förgyllt mycket. Han slog väl egentligen igenom på riktigt med sin fantastiska roll som arslet Combo i This is England och har sedan varit med i Peaky Blinders, Boardwalk Empire med mera. Och har ni inte sett filmen Boiling Point – gör det (kommer för övrigt som tv-serie i höst).

Åter till serien. Intressant, verklighetsbaserad intrig. Bitvis är den ruggig och riktigt spännande. Den är välgjord och välspelad från alla sidor. Det finns väldigt mycket att gilla med detta – och att lära sig. Jag återkommer till att verkligheten kan kännas ganska obehaglig och jag känner djupt obehag vid tanken på all sanning i den här produktionen.

Den håller rakt igenom och bjuder återigen på mycket spänning. Jag gillar att följa huvudkaraktären och hans huvudbry med att å ena sidan vilja göra skillnad men med risk för fru och barn som fått flytta när hotbilden följt med.

Emellanåt kan jag uppleva att The Walk-In kan bli lite långsam och tappa fokus för en stund, vilket drar ned betyget något, men den är fortfarande väl värd en titt. En ganska okänd liten pärla.

Gammal gubbe kickar arsle

Det är något med gubbarna i Hollywood. Arnold, 76, släpper action-serie på Netflix där han spelar CIA-agent. Stallone släpper nytt där han spelar mafioso som tar över nytt territorium efter fängelsestraff. En av skillnaderna är dock att Arnold spelar 65-åring medan Stallone faktiskt spelar sin ålder.

Mafioso i en ny värld

Bakom Tulsa King står Hollywoods nu hetaste showrunner Taylor Sheridan, som även ligger bakom framgångar som Yellowstone med spinoffer, Mayor of Kingstown med flera. Många återkommande teman och upplägg gör att hans produktioner ganska lätt känns igen. Inte minst är de väldigt välgjorda, välspelade och välskrivna.

Tulsa King är inget undantag. Det här är en serie som underhåller mig från början till slut. Den är kanske rätt gubbig och har egentligen inte något nytt att bjuda på, men det gör inte när det är välskrivet och bra driv.

Dialogen är härlig, tonen är ofta ganska lättsam med underfundig humor. Jag blir glatt överraskad, även om jag vet att Sheridan som showrunner oftast är ett bra tecken.

Jag ser fram emot nästa säsong. Roligt att Stallone i sin första tv-serie någonsin. Mycket finns att säga om karln, men jag gillar honom som skådis, träig eller ej.