Kategori: Filmer

”Slumdog Millionaire” en film regisserad av Danny Boyle och skriven av Simon Beaufoy slog biograferna år 2008 och vann otaliga priser inklusive åtta Oscars.

Filmen är baserad på boken ”Vem vill bli miljardär” av Vikas Swarup och följer berättelsen om en ung indisk pojke som deltar i den populära tv-programmet ”Vem vill bli miljardär”.

Handlingen centrerar kring Jamal Malik en föräldralös ung man som uppväxt i slummarna i Mumbai, Indien. Genom en serie av flashbacks får vi inblick i hans liv och de händelser som har format honom till den person han är idag. Jamal bestämmer sig för att delta i ”Vem vill bli miljardär” i ett försök att återfå sin förlorade kärlek Latika, som har blivit bortförd av en gängledare.

Genom filmen får vi följa Jamals resa genom programmet och de frågor han möter som alla på ett eller annat sätt relaterar till hans livserfarenheter. Genom en serie av flashbacks visar filmen hur Jamal har lärt sig svaren på frågorna genom sina tidigare upplevelser och hur dessa erfarenheter har format honom till den person han är idag.

”Slumdog Millionaire” är så mycket mer än bara en film om en pojke som vinner en miljardär tävling. Det är en film som belyser samhällets orättvisor och klasskillnader och visar på den enorma klyftan mellan rika och fattiga i Indien. Filmen skildrar också den starka vänskapen mellan Jamal och hans bror Salim, samt kärlekshistorien mellan Jamal och Latika.

Genom att använda sig av en mix av engelska och hindi, samt en bländande musik och cinematografi, lyckas regissören Danny Boyle skapa en film som inte bara underhåller utan också berör och väcker frågor om livets stora frågor.

”Slumdog Millionaire” har också fått kritik för att förstärka stereotyper om Indien och indiska slummen. Vissa kritiker har hävdat att filmen ger en alltför förenklad bild av Indien som ett exotiskt och farligt land, medan andra har kritiserat filmen för att glorifiera slummiljön och dess invånare.

Trots kritiken har filmen blivit en ikonisk del av filmhistorien och har lämnat ett starkt avtryck på publiken världen över. ”Slumdog Millionaire” är en gripande och inspirerande film om kärlek, vänskap och överlevnad och en stark påminnelse om vikten av att kämpa för det man tror på, oavsett förutsättningarna.

Ett geni som strular till det

Nolan har varit en av mina absoluta favoritregissörer. Han har på senare år gått från det till att fortfarande vara en av de mest intressanta. Alltid något. Problemet är att jag ofta tycker att han strular till det för sig. Det visade sig kanske främst i senaste filmen Tenet, som jag inte kan sammanfatta som annat än ett patetiskt debakel. Hård ord, jag vet. Och många av hans filmer hade mått bra av trimmas ned. Jag är därför lite orolig inför Oppenheimer, som är nästan tre timmar lång.

Genier som riskerar att spränga världen

Jag vill börja med att lyfta allt positivt med Oppenheimer:

Skådespeleriet. Cillian Murphy har tillhört toppskiktet av favoritskådespelare ända sedan jag såg 28 days later för första gången. Han är ett unikum som kan förgylla det mesta. Till sin hjälp har han bland andra Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr., Florence Pugh och Macon Blair. Det är något som aldrig står fel i Nolans filmer – han har ett öga för att välja rätt person till rätt roll.

Det är också en både visuell och audiovisuell upplevelse. Rent tekniskt har Nolan alltid varit överlägsen de flesta i branschen. Han gör alltid det lilla extra för att hans filmer ska sticka ut visuellt. Bilden i Oppenheimer är således fantastisk, även om jag ska vara ärlig och säga att det inte tillför något att ha en av tre tidslinjer i svartvitt. Jag kan även tycka att Oppenheimers återkommande ”inre bilder” upprepas lite väl ofta. De säger oss egentligen inget.

Den scen som sticker ut mest på alla sätt är bombtestet. Här gifter sig bildspråket med effekter, musik och den där nerven som Nolan ibland kan få till så mästerligt. Här sitter jag på helspänn och ler för mig själv i mörkret, för det är under såna här scener som Nolan är som bäst (tänker på scenen i Interstellar när rymdskeppen ska docka, de viktlösa scenerna i Inception).

Men, till det negativa. Bombtestet är den bästa scenen i hela filmen. Dessvärre är det även en av ytterst få scener som ingjuter någon direkt spänning. Visst är det kul när han samlar sitt team och påbörjar bygget, men hela den här rättsprövningen som tar upp två tredjedelar av filmen känns missplacerad och fruktansvärt ointressant trots att det är välskrivet och trots att skådespeleriet hela tiden är på topp.

Jag dras helt enkelt inte in. Oppenheimers inneboende mörker är intressant. Emily Blunts Kitty Oppenheimer känns extremt underanvänd fram tills scenen då hon får briljera framåt slutet. Likaså tycker jag att Florence Pugh som struligt kärleksintresse går från intressant till borttappad. För det måste jag säga: Nolan är inte alltid jättebra på att bygga sina kvinnliga karaktärer. Han gör gärna filmer om smarta, dystra män (ja, det finns undantag med vissa karaktärer här och där).

En annan sak som ska nämnas är att musiken inte görs av Hans Zimmer, som oftast varit Nolans go-to-guy. Istället är det svensken Ludwig Göransson, som dessvärre inte imponerat särskilt på mig utöver ledtemat till serien Mandalorian. Soundtracket tycker jag mest känns … Bröligt och jobbigt. Och jag gillar inte heller sättet att försöka lyfta ganska ointressanta förhörsscener där diverse avslöjanden ska fyllas upp med den bombastiska musiken. Det blir inte mer spännande. Möjligen om man hade använt filmmusiken så som geniet Zimmer gör.

Ja, jag vet. Jag är extremt negativ, men jag har alltid en viss förhoppning när Nolan släpper nytt. Interstellar hade många fina stunder och många scener som hade kunnat klippas bort men var i slutändan tekniskt fulländad och musiken likaså. Dunkirk såg jag om direkt efter Oppenheimer och kan rekommendera som en av hans absolut bästa – den är dessutom bara strax över 100 minuter lång. Sen kom Tenet och jag satt i biosalongen och undrade vad fan han höll på med. Nu kommer Oppenheimer och jag vill sammanfatta det såhär:

Hade man klippt ned den här filmen till 120 minuter så hade jag troligen tyckt väldigt mycket om den. För den här intrigen håller inte för nästan tre timmars så kallad underhållning.

Dockan, men inte den ondskefulla

Jag dömde ut den här filmen efter trailern, för nog såg den hiskeligt dålig ut. Men så började folk i sociala medier skriva att den är riktigt bra och mitt intresse vaknade.

Rosa överallt

Barbie är till en början en riktigt jobbig film. Det är såklart meningen att allt ska vara precis så fånigt som det ter sig, men det är ändå lite jobbigt. Tack och lov blir det inte riktigt lika mycket musiknummer som jag varit rädd för – För är det nåt jag inte tål så är det musikaler.

Men. När den jobbiga inledningen är över (den faktiska inledningen som kopierar 2001 – A Space Odyssey är ganska kul, dock) så blir det riktigt, riktigt kul. Främst när Barbie och Ken besöker den verkligen världen. Där finns några riktigt roliga scener.

Men Barbie är mycket mer än den plastiga, rosa ytan. Den är känslosam och riktigt smart. Man driver med könsrollerna på ett riktigt befriande sätt och samtidigt så har den ett viktigt budskap som kommer fram på ett riktigt bra sätt. Det har vi duktiga manusförfattare som Noah Baumbach och Greta Gerwig (som även regisserar) att tacka för. Jag blir överraskad och glad över vilket lyckopiller Barbie bitvis är. Robbie är suverän i huvudrollen och Gosling som lättstötte, fragile Ken är underbar. Det är over the top och oväntat på ett sätt som gör mig glad.

Sen kan man naturligtvis gå djupare och se detta som den rena PR för Mattel och Barbie som det är. Man driver med hur dockornas docka är antifemnistisk och fått unga kvinnor att följa sjuka ideal och försöker här uppdatera dåligt rykte med att göra en film som är mycket medveten och ”snäll”. Det är ett riktigt smart drag av leksakstillverkarna och går att säga mycket om – Jag väljer dock att se det som den härliga film man ändå lyckats få till och lämnar det där med rykten och uppdatering och ett försök att pracka på Barbie-dockor till en ny generation åt någon annan. Jag väljer att underhållas.

61-åring i sitt livs bästa form

Så var det äntligen dags att återse Tom Cruise, världens starkaste och galnaste 61-åring, i rollen som Ethan Hunt. Detta är den sjunde delen i serien.

Full fart framåt

Mitt tycke för serien har pendlat. Ettan minns jag inte mycket av, tvåan vill jag minnas som halvdan medan del tre knockade mig när den kom för en massa år sen. Sedan dess har uppföljarna pendlat mellan spektakulära scener, spänning och relativt tråkiga intriger.

Det ska sägas direkt: Den sjunde delen har i grund och botten en väldigt enkel intrig som låter oss följa med på spektakulära scener över hela världen. Låter det negativt? I det här fallet är det inte fallet. Det passar den här typen av film ganska bra, för man är nöjd med det man får.

Som vanligt får Hunt och hans team ställas inför omöjliga uppdrag (duh!) och får hela världen inklusive sina överordnade efter sig medan de jagar en supersmart (underdrift) AI som riskerar att göra livet surt för … Just det: Alla.

Actionscenerna avlöser varandra och det är fartfyllt hela tiden. Filmen är nästan tre timmar lång men känns inte alls så. Det är som sagt spektakulärt, extremt överdrivet men pulsen är så hög och det är så snyggt att man dras med.

Jag vågar nog påstå att det här kan vara min favorit i serien såhär långt. Det sagt trots att jag inte har sett de inledande fyra filmerna på VÄLDIGT många år.

Duktiga skådespelare, häftig action och 180 km/h rakt igenom. Det där MC-stuntet på berget är för häftigt. Det enda tråkiga är att vi lär få vänta minst ett år på upplösningen.

Necronomicon är tillbaka

Det har gått 42 (!) år sen Sam Raimis första Evil Dead-film vände upp och ned på skräckfilmen som genre och Bruce Campbell blev ett namn att räkna med. Mest uppskattad är väl dock uppföljaren Evil Dead 2 där skräck byttes ut mot mer splatterkomedi, följt av den tredje delen Army of Darkness från 1992 som var mer av en scifi-action-komedi.

2013 släpptes remaken av Fede Alvarez och nu är det alltså dags för en reboot, signerad regissör Lee Cronin, med Raimi och Campbell som producenter.

Blod och visuellt godis

Filmens intrig är enkel och tunn. Man råkar hitta Book of the dead och få passager upplästa och vips är demonerna tillbaka.

Det blir nervigt och väldigt blodigt och bitvis ganska spännande även fast handlingen inte blir mycket mer än så. Karaktärerna förblir tunna eftersom vi knappt hinner lära känna dem innan helvetet ordagrant bryter löst. Skådespelarna är dock duktiga, ska tilläggas.

Jag skulle vilja kalla detta för något av en skräckfilmsversion av hardcore-actionfilmen The Raid. Liknelsen kommer sig av det faktum att filmen till allra största del utspelar sig i ett flerbostadshus och målet är att ta sig därifrån. Där tar liknelserna slut, utöver att båda är väldigt våldsamma filmer.

Det har gått många år sen jag såg första Evil Dead, så jag minns inte på rak arm hur humorbetonad den var – jag får för mig att komiska inslag blev ett med franschisen i och med del två. Men det hade varit kul att få in lite av Raimis quirkiga känsla för humor i den här mixen, för här är det mer eller mindre gravallvarligt även om vissa saker är gjorda med glimten i ögat.

Rent visuellt är det väldigt tilltalande. Gore och effekter överlag håller hög klass. Man rider såklart på Evil Dead som varumärke, för faktum är att den här filmen utan problem hade kunnat stå på egna ben om man kommit på en ”egen förbannelse”. Men då hade den å andra sidan aldrig hittat samma publik som namnet för med sig.

Jag gillar det dock på det stora hela.

Väktarna är tillbaka

Första Guardians-filmen kom 2014. Den kändes som en ganska frisk fläkt i Marvels universum även om innehållet var liknande övriga superhjältefilmer: Massa effekter, halvtråkiga fiender och en massa humor. Jag gillar James Gunn som regissör, men jag föll inte helt pladask även om jag bitvis gillade den. Uppföljaren, Volume 2, som kom 2017, gillade jag något mer. Den innehöll lite mer spänning än första och jag tyckte att humorn kanske satt lite bättre.

Förväntningarna inför tredje var inte jättehöga även om recensionerna lovade rätt väl …

Tredje gången gillt

Intrigen i trean är ganska enkel: Väktarna lever någon slags lugnare liv där Quill, aka Star-Lord, är förkrossad över att han förlora Gamora, och mest vill supa sig full. Men så blir de attackerade av – något/någon/vad (won’t tell), och det skickar gänget på ett livräddningsuppdrag.

Det är intrigen i ett nötskal, även om det naturligtvis finns mer. Men nu vet ni. Vi får bekanta oss med The High Evolutionary (mästerligt spelad av Chukwudi Iwuji), någon slags gud (i hans egna ögon) som jobbar på att göra mänskligheten perfekt. Typ.

Intrigen kanske inte låter superspännande, men man får ihop det riktigt bra. Mycket tack vare tempot, ursnygga effekter och humor. Återigen består humorn av en del hit-and-miss – Vissa saker får mig att le eller garva högt, ibland undrar man varför inte manusförfattarna drog det tre varv till. Vi får en del roliga cameos – Nathan Fillion exempelvis, som är roliga.

Hur sköter sig skådespelarna? Jo. Det är ju en film som består av typ 70% CGI-effekter, men det finns en känslomässig bas som kräver sin skådespelare och det tycker jag funkar bra. Chris Pratt är härlig, även om Quill kanske inte är den mest intressanta av dem.

Lite fascinerad blir jag när jag läser Vin Diesels uttalande vid pressevenemanget i Paris (en show för media, såklart) där han menar på att han verkligen uppskattat att ”spela” Groot och hur karaktären är fantastisk och multilayered och allt. Intressant eftersom Groot förenklat är ett animerat träd vars enda replik (NÄSTAN!) tre filmer igenom är just ”I am Groot”. Men kul att han uppskattade djupdykningen i psyket.

Nåväl. Åter till saken. Guardians är fartfylld och kul, men det som kanske överraskar mest är hur känslomässigt påverkad jag blir. Det här är kanske inte den våldsammaste (minns inte nivån våld väl i första två), men definitivt den mörkaste. Vi får följa med och se Rockets ursprung och det är vackert och hjärteskärande och bjuder faktiskt på vattniga ögon. Det tillförde väldigt mycket till helheten.

Det låter kanske hårt, mycket ovan, men Guardians Vol. 3 är den absolut starkaste av de tre filmerna. 2,5 timme förflyter oerhört fort och jag, trots att jag varit skeptisk till de första och är extremt less på Marvel i stort, sitter faktiskt och önskar att Gunn kunde göra en till. Även om det inte kommer att hända.

Jag gillade den här skarpt.